En dag som denna när Sverigedemokraterna firar tjugofem år tycker vi att det är ett ypperligt tillfälle att påminna SD om deras historia. Under hela dagen har man kunnat läsa om skandalerna och nazikopplingarna som SD helst sopar under mattan. På twitter och under taggen #SD25 har man hela dagen kunnat läst om SD:s tjugofem år som parti:

1990-tal: SD ingår i ett europeiskt nätverk av partier som förnekar Förintelsen och hyllar etniska resningar #SD25

1992: Aktivister från den nazistiska terrorgruppen VAM agerar livvakter när SD:s ledning lägger krans på Karl XII:s staty. #SD25

2010: SD-politiker som gillande recenserat förintelseförnekarbok står fast vid sitt försvar av förnekarna – valdes in i Sollentunas KF #SD25

2003: Jimmie Åkesson konstaterar i intern diskussion att resonemang om den ”den nordiska rasen” inte är ideologiskt avvikande. #SD25

2009: Redaktör för SD-kuriren kallar Pride-festivalen för ”Shamefestivalen” och beskriver den som ett ”aidsdoftande jippo”#SD25

2005: Sverigedemokrat bjuder hem ett 50-tal nazister för att ha grillfest (dvs. bokbål) på hans tomt. #SD25

Med mera med mera…

Det är inte en smickrande bild som framträder när man granskar SD:s historia. Dock är det en historia som vi tycker fått alldeles för lite uppmärksamhet under dagen. Nämligen när partisekreterare Björn Söder gick på Malmöfestivalen, började gråta och bestämmer sig för att blogga om det. Inlägget är sedan länge sedan bortplockat av Söder, men internet glömmer aldrig:

”Solen sken och spred sina behagliga strålar över mina axlar. Fast klockan var halv sju på onsdagskvällen kände man den värme som äntligen hade kommit. Det var ju trots allt en av de första kvällarna som var varma, trots att det var i augusti månad. Tåget stod redan inne på stationen. Överallt sprang och gick folk som skulle till Malmö och ta del av festivallivet. Jag, tillsammans med min flickvän och några kamrater steg på tåget.

Utanför passerade det skånska landskapet. Underbart. Bondgårdar och hus såg ut som palats och tempel i den svenska sommarvärmen. Träden och åkrarna växlade av varandra och stod i kontrast till den klarblåa himlen. Känslan att vara en del av denna miljö kändes underbar. Tankarna började riktas mot mina förfädrar, som tillsammans med andra arbetat hårt för att skapa ett sådant himmelskt rike som detta. Jag kunde känna en liten stolthet inom mig. En stolthet över att vara svensk. Att ha blivit född svensk. Att ha förfädrar som byggt upp Sverige.

Mina tankar avbröts. Tåget bromsade in på Malmö Centralstation. Vi steg ur tåget och gick i väg in mot stadens centrum. Det var liv överallt. Folk gick kors och tvärs över gator och torg och bilarna hade stora bekymmer att ta sig fram. Vi möttes av folk från något företag som var på väg till drakbåtstävlingen. De sjöng och visslade och människorna framför dem flyttade sig ur vägen för att inte bli nedtrampade. Vi följde efter. På så sätt slapp vi ju trängas med andra och vi skulle ändå till tävlingen för att titta.

Klockan hade blivit åtta och magen började att kurra efter mat. Under festivaler brukar det ju inte vara några problem med att finna något att äta. Och det var det inte heller denna gång. Om man vill äta något exotiskt och utländskt förstås. Överallt fanns det utländsk mat. Latin food, tacos, busesca, falafel, Indiska matspecialitéer, Thailändska rätter, Nigerianska specialitéer, kebab och mycket annat. Men var fanns den svenska maten? Är den svenska husmanskosten så dålig och tråkig att ingen vill ha den? Jag letade febrilt. Jag hade satt mig för att om jag inte hittade något svenskt så fick min mage stå ut med att vara hungrig.

Plötsligt. Jag såg ett litet ljus i den för övrigt mörka omgivningen.Sillamackor, stod det på skylten. Jag gick med brådskande steg fram. Förbi alla vitlöksluktande matstånden. Jag kände en glädje. En glädje av att det än så länge fanns någon svensk mat att få tag i. Jag slängde upp en tjugolapp för att få min macka. Jag mottog den och kände den underbara doften av sill. Väl värd sitt pris, lät jag mackan försvinna ned i matstrupen för att en liten stund senare känna tillfredställelsen i magen. ?Nog finns det en och en annan ljuspunkt här på festivalen? tänkte jag och fortsatte att flanera.

Efter att ha sett oss omkring i ytterliggare någon timme beslöt vi oss för att börja bege oss hem. Man kunde känna att luften blivit något svalare och fuktigare nu när solen gått ned. Vi gick över Gustav Adolfs torg. Utanför McDonald’s hade mörka moln samlats. Av allt att döma var det nog en samlingsplats eller snarare ett tillhåll för hela världens olika folk, utom svenskar förstås. Var svenskarna tagit vägen vet jag inte och då vi passerade torget och gick in på en gågata stod det klart för mig att svenskarna hade flytt fältet. Överallt samlades stora svarta moln under det så annars klara stjärnrika himlavalvet. Toner från sydamerikansk och indisk musik blandades med språk från jordens alla hörn och känslan att man befann sig i ett land långt, långt härifrån steg inom en. Ingenstans fanns ett ljust moln att skymta. Överallt hängde det mörka moln.

Min mage höll på att vända sig ut och in och tårarna började att leta sig ned för min kind. Den stolthet, över att vara svensk, jag hade känt tidigare på kvällen hade nu förbytts till ett hat inombords. Inte ett hat mot de folk som befann sig där, utan ett hat mot de beslutsfattare som orsakat det som mina ögon nu skådade. Dessa beslutfattare hade inte visat mina förfäder någon som helst respekt. De hade inte heller tagit någon hänsyn till vad svenska folket – inklusive mig själv- tyckte. De hade gjort som de ville. De ville skapa ett mångkulturellt samhälle.

Med tårar på kinderna skyndade jag mig förbi mörkret tillsammans med de andra. Kvällen hade nu förändrats från en varm och ljus sommarkväll till en kall och mörk kväll. Vi steg på tåget för att komma hem. Tåget var fullt med människor. Många andra hade visst också tänkt bege sig hem. Jag förstår dem.

Björn Söder”

---