Dumheter

Avpixlat skyller anmälningarna mot Assange på ”feministisk inkvisition”

Jag hade egentligen tänkt hålla tand för tunga i den efter en FN-kommuniké på nytt uppblossade sexdebatten om WikiLeaks-grundaren och visselblåsaren Julian Assange”, börjar Mats Dagerlind, chefredaktör, sin krönika om ämnet på Avpixlat. Efter att ha läst den önskar jag verkligen att han hade gjort det.

Debatten om våldtäktsanklagelserna mot Assange är inte ett helt okomplicerat ämne. Huvudpersonen är kontroversiell, så även brottet. Omständigheterna är något oklara och konspirationsteorierna många. Det är på det stora hela en härva som de flesta av oss gärna håller på armslängds avstånd.

I Mats Dagerlinds fall känner han sig trots detta manad att väga in med sin åsikt, och han väljer att göra det på ett sätt som mest påminner om ett kärleksbarn mellan en bitter konspirationsteori och en dålig erotisk novell han skissat på under sina lediga stunder.

Dagerlind beskriver Assange som ”tuppen i hönsgården” som två svenska hönor låtit sig lägras av i en valhänt parallell till Cornelis Vreeswijks ”Hönan Agda”. Med en psykologisk analys lika vass som en smörkniv spekulerar han i varför kvinnorna valde att anmäla. Han berättar målande om den enas relation med Assange när hon ”föll in i den klassiska sekreterarrollen” genom att gå till sängs med sin chef. När hon sedan får veta att hon inte är den enda höna WikiLeaks-tuppen har förlustat sig med, beskriver han det så här:

X känner under samtalet med Y avgrunden till Gehenna öppna sig under henne och skärseldens lågor slicka hennes fötter. Hennes famntag med Julian förvandlas i ett slag från två trolovades vackra förening till något fult och syndigt. Den knapplösa knull-feministen har inte en chans att göra sig hörd över den kristna moralisten.

Genomgående är krönikan mindre av ett tankfullt inlägg i Assangedebatten och mer av ett utkast till Mats Dagerlinds refuserade ansökningsbrev till sin senaste kurs för kreativt skrivande. Han slänger sig inte bara med märkliga metaforer och klumpiga ordval, han svänger också helt utan kontroll mellan påhittade och romantiserade föreställningar om anmälarens och Assanges relation och plumpa, nedlåtande beskrivningar av den förstnämnde.

I detta kaos av sexualmoralism, Harlequin-romantik och självsäkra gubbighet väver han ihop en historia om en bitter och ratad feminist som skriver hämndmanualer för de män som sårat henne. Hon lyckas ljuga ihop ett justitiemord eftersom, som Dagerlind säger:

Sexuella övergrepp är ju i motsats till promiskuitet straffbara. Och X har tur. Hon lever i ett land där de radikalfeministiska strukturer som hon själv varit med om att skapa genomsyrar samhället, även rättsväsendet. Eftersom kvinnor enligt postmarxistisk maktordningsanalys kollektivt betraktas som en utsatt grupp och män som primitiva djur, är beviskraven ofta låga i sexualbrottsmål.

Några sexuella övergrepp har förstås inte förekommit från Assanges sida, fastslår Dagerlind tvärsäkert. Skulden ligger på de manipulativa knull-feministerna och deras sårade känslor, i kombination med det korrupta rättssystemet. Källa? Mats Dagerlinds förakt för kvinnor i allmänhet och den feministiska rörelsen i synnerhet.

Julian Assange är inte den ende man som av feminismens inkvisitorer fråntagits sin heder och sin möjlighet att leva ett normalt liv, som beljugits och blivit föremål för en politiskt riggad rättsprocess. Det finns många svenska män som kan vittna om sådana upplevelser.

Det är ett vedertaget begrepp inom mansrättsrörelsen att hävda att onda kvinnor satt i system att falskanmäla våldtäkter som hämndmetod, en metod som kan tyckas något opraktisk med tanke på att i de endast 20% av fallen som våldtäktsanmälningar tar sig hela vägen till ett åtal leder hela 36% till en friande dom. Man kan tycka att feministinkvisitionen borde ha lärt sig att nyckla bilar istället vid det här laget.

Själv önskar jag mest att feminismens inkvisitorer skulle ta ifrån Mats Dagerlind hans tangentbord. Hedern har han förlorat för länge sedan.

 


Stötta vår verksamhet
  • 542
    Delningar