Att det är skillnad på folk och folk när Sverigedemokraterna får bestämma är ingen nyhet. Däremot blir det extra tydligt när partiorganet Samtiden ger sig på att diskutera sexuella övergrepp när det kommer till de anklagelser Hanna Wigh riktat mot en riksdagskollega och den Aftonbladetmedarbetare som nu anklagats för bland annat våldtäkt. 

I två ledartexter signerad Dick Erixon diskuteras övergreppen och redan vid rubriken ser man var det barkar:

I sin första ledare, som släpptes efter att Hanna Wigh anklagat en kollega för sexuella övergrepp, så inleder Dick med att resonera kring andra politikers eventuella brott och var det personliga omdömet tagit vägen:

Med dessa och många andra exempel där folkvalda dömts i domstol, väcks hos mig frågan om politiker agerar mer omdömeslöst än förr. Och i så fall varför?

Det är djupt bekymmersamt att folkvalda, de vars främsta tillgång ska vara förtroende hos allmänheten, så ofta hamnar i domstol eller är inblandade i brottsutredningar. Det undergräver respekten för demokratin att de som väljs visar sig ha så grumligt omdöme att de hamnar i rättsmaskineriet.

Ett avgörande skäl till att omdömeslösa kan ta sig in på politiska uppdrag är att partierna idag saknar den breda medlemsbas man förr hade. Ändå är antalet uppdrag oförändrat. Förr kunde partierna själva gallra bland medlemmarna och först när personlighet var känd och förmågor kunnat bedömas, fick de offentliga uppdrag.

För att uttrycka sig i milda termer så kan vi väl säga att den här tesen håller samma nivå som att slicka på fingret, hålla upp det i luften och försöka lista ut riktningen för norr. För det första så är hans exempel Anders Ygeman, Victoria Kawesa, Kent Ekeroth och den man som Hanna Wigh anklagat för övergrepp. Alla politiker under flera år och på toppositioner inom respektive parti. Alltså inga som kommit dit i brist på andra. Antalen uppdrag inom politiken grundar sig heller inte på antalet medlemmar, iaf inte när det kommer till de uppdrag som utses av staten och kommunen.

Dick fortsätter att jämföra Sverige med andra länder och återkommer aldrig till de anklagelser som riktats mot sin kollega, istället är slutsatsen att sånt här kan hända för att staten är för stor:

På riksnivå borde man som ett första steg avskaffa de 39 utjämningsmandaten och ta bort 4-procentsspärren. Det skulle ge små partier färre mandat (ingen utjämning), men de skulle kunna komma in i riksdagen på samma villkor som andra partier. Riksdagen skulle få 309 mandat, vilket är en tiondels minskning. Inte mycket, men ett första steg mot en mer slimmad och kompetensinriktat förtroendemannaorganisation.

Med förändringar som dessa skulle partierna inte panikartat behöva kasta in vem som helst i det demokratiska beslutsfattandet i staten. Det skulle göra alla parter gott.

Men hur låter det då på Dick när en mäktig medieman på vänsterkanten anklagas för sexuella övergrepp? Vi kan väl helt enkelt säga att det är annat ljud i skällan:

Vänsterns krig mot moralen har varit konstant sedan 1960-talet. Den ”sexuella revolutionen” sades frigöra människor från onödiga moraliska begränsningar. Men den befriade också vänstermän, inom inte minst kulturvärlden, så att de kunde våldta kvinnor utan dåligt samvete. Och gjorde kvinnorna försvarslösa, för var de inte förskräckliga moraltanter om de anmälde övergreppen?

 

För att sammanfatta: Vänstern har gjort kvinnor svaga och männen har blivit sexuella monster. Men det slutar inte där:

På sociala medier träder unga kvinnor fram som givit Aftonbladet-mannen beröm för hans artiklar, och som svar säger sig ha fått frågan ”Vill du ligga med mig?”

Frågan är om förfrågningarna skickats om moralen haft en starkare ställning i samhället, och det allmänt funnits högre ställda krav på individuellt ansvarstagande. Skulle inte tro det.

Många frågar sig varför kvinnorna inte omedelbart polisanmält de sexuella övergreppen. Varför tiger kvinnor som finns inom kulturvärlden, har hög prestige och alla möjligheter i världen att nå stor spridning för sina berättelser?

Jag tror svaret finns i den totala och ohämmade öppenhet för sexuella begär som berättelserna ovan illustrerat. I vänsterkretsar har den sexuella revolutionen skapat en acceptans för dessa begär. Den som inte ställer upp på ”frigjordheten”, utan blivit drogad och våldtagen, vågar inte anmäla av rädsla för att bli stämplad som konservativ moraltant.

Precis Dick, det handlar om att kvinnor inte vill framstå som moraltanter, och allt är såklart ”vänsterns” sexuella revolutions fel. Att kvinnor är oroliga för konsekvenser i form av att inte blir trodda, förlora arbetet och kanske utsättas för våldshandlingar har såklart inget med saken att göra. Ännu värre, varför skulle vi lyssna på offret i detta fall?

Jag kan inte vara tyst längre. Borde ha skrikit hans namn för längesen. Men han har bland annat låtit sitt ombud ringa mina chefer osv och dubba mig till galen mytoman. Priset, för inte bara min utan mängder av andra kvinnor han också utsatt för sitt kvinnohat… Priset för vår rättvisa har känts för högt. Men nu finns det inget pris längre. Kan jag se mig i spegeln om jag inte varnar andra, rentav räddar andra från en av alla dessa gränslösa män mitt ibland oss?

Avslutningsvis förklarar Dick än en gång att vänsterns ansvar är enormt

Därför bär vänstern ett särskilt stort ansvar för att sexuella ofredanden, övergrepp och våldtäkter äger rum. Detta måste vänstern ta itu med. Vänstern skuld är här enorm för det lidande främst kvinnor blir utsatta för i den sexuella frigörelsens namn.

Så för att sammanfatta Dicks tankar:

SD-politiker anklagas för sexuella övergrepp = vi behöver mindre politiska uppdrag och det finns faktiskt andra politiker som begår brott också.

Aftonbladetmedarbetare anklagas för sexuella övergrepp = vänstern är skyldiga till att kvinnor utsätts.

Tydliggörande: IRM väljer i nuläget att inte gå ut med de anklagade männens namn. Det här beslutet kan komma att omvärderas allt eftersom ny information tillkommer.