Förra veckan kunde IRM avslöja filmen som visar hur Sverigedemokraternas finansministerkandidat skrattar hjärtligt när han berättar om hur före detta arbetskamrater, uttalade nazister, sparkade på döda får och låtsades att de var judar. Nu kan vi avslöja hur Oscar Sjöstedt under slutet på 90-talet och början av 2000-talet gick under epitetet ”RasseOscar” och var en del av den skinheadrörelse som också hyste rasistiska åsikter.
IRM har varit i kontakt med fler personer som, oberoende av varandra, alla berättar om Sjöstedts politiska åsikter runt år 2000 med en stark gemensam nämnare. Sjöstedt var en ”skinhead” med rasistiska åsikter som många gånger inte doldes inför forna vänner och skolkamrater. Bilden av Sjöstedt som skinhead bekräftas också av skolkatalogen från Kungsholmens Gymnasium och andra bilder som vi tagit del av:
Flera uppgiftslämnare berättar också om Sjöstedts dubbelnatur där han o ena sidan hade vänner från olika delare av världen och gick på en internationell skola, men o andra sidan utmärkte sig rejält med sina politiska åsikter och attribut. Sjöstedt ska flera gånger blivit konfronterad och utfrågad om han var nazist, men ska hela tiden ha svara att han var nationalist och inte nazist.
IRM har tagit del av ett mejl som sänts till Oscar Sjöstedt från en gammal vän som sett filmen och läst Sjöstedts försvar. Mejlet sändes till Sjöstedts riksdagsmejl under söndagen:
”Tjena Oscar! Minns du mig? Jag tror faktiskt det. Vi träffades på Kungsholmens gymnasium en gång förra årtusendet. Gick på en hel del DIF-matcher tillsammans i slutet på -98 och hela säsongen 1999. DIF åkte visserligen ur Allsvenskan det året, men vi vet ju vad som komma skulle.
Hur storhetstiden började. Idag går man på DIF och vet aldrig riktigt vad man får, och visst undrar man om man någonsin ska få uppleva sådana glansdagar igen. Jag undrar ibland varför jag umgicks med dig. Och du med mig. Nog var vi ett rätt udda par: du, en respektingivande, två meter lång tuffing med rå humor. Jag, en osäker, identitetssökande 17-åring, alltid rädd för att säga nåt som skulle uppfattas som töntigt. Men faktum är att vi verkade uppskatta varandras umgänge.
[…]
Vår bekantskap rann i alla fall ut i sanden. Du tog studenten, jag gick året under och vi höll inte kontakten. Det känns som att det var ett ömsesidigt, outtalat beslut.
Flera år senare tittar jag på direktsänd tv-debatt inför riksdagsvalet 2014. Ett bekant ansikte i bild. Kostym istället för bombarjacka, håret utvuxet, läst nationalekonomi på SU. Betydligt mer vårdat språk. Men visst var det min gamle DIF-kompis. Min spontana känsla var förvånad, men ändå inte.
Jag har förstås också sett den lilla filmen, och hört din lilla anekdot om nazister som sparkar på ett dött får och låtsas att fåret är en jude, och du och dina partikamrater skrattar gott. Jovisst, humorn känner jag också igen.
På din facebooksida publicerar du en officiell förklaring till munterheten. Jag citerar dig: ”Ibland har man en tendens att skratta åt saker som är hemska, surrealistiska eller oväntade. Människor har en tendens att använda humor som en slags försvarsmekanism – så funkar i alla fall jag, på gott och på ont. Saker som är tillräckligt extrema, sjuka, absurda eller obscena kan man skratta åt för att det är så svårt att förhålla sig till på ett vanligt och rationellt sätt, utan att för den sakens skull uppskatta det.”
Det kanske är så det är. Men jag kommer inte ifrån att ditt försvarstal väcker en del frågor. De kommer här.
När du gick på Kungsholmens gymnasium och valde att klä dig som ett typiskt 90-talsskinhead – bombarjacka, kängor, t-shirts med vikingaskepp eller svenska flaggan, torshammare, rakad skalle – var det ett sätt att bearbeta otäcka (och då hyfsat färska) hatbrott som morden på John Hron och Gerard Gbeyo?
När du sjöng ramsor för dig själv om hur kul det är att spöa bl****ar, var det ett psykologiskt trick för att bättre förstå Lasermannens offer?
När du satt i vardagsrumssoffan och gjorde hitlerhälsning till Vit Makt-musik, var det bara en avancerad form av ironi?
När du fällde misogyna kommentarer som ”cider är kvinnligt” eller ”domaren, upp med menspappret”, var det ditt sätt att ta udden av det förtryck som kvinnor i de flesta länder och kulturer genom historien har fått utstå?
De här frågorna tar oss 15 år tillbaka i tiden, jag vet. Men det vore intressant att veta hur du tänkte, så här i efterhand. Hälsningar”
Brevet har alltså sänts till Sjöstedt, men den forna vännen har ännu inte fått något svar. Även vi på IRM har sökt Sjöstedt via telefon, mejl och Facebook utan resultat.
Det är alltid svårt att med publiceringar av uppgifter som kan uppfattas som ”barndomssynder”, men vi har resonerat såhär:
- Sjöstedt var myndig under merparten av sin period som skinhead.
- Så sent som 2003 finns det uppgifter om att Sjöstedt fortfarande anammade skinheadmodet och dess attribut.
- Han har gått från en rasistisk rörelse till en annan, bombarjackan har bytts ut mot finkostymen och språket har putsats till.
- När vi släppte filmen med Sjöstedt så kom Mattias Karlsson med följande försvar i Aftonbladet: –Jag blir illa berörd när jag ser det. Det ser ju väldigt illa ut. Man får ju olustkänslor när man ser det men jag vet att Oscar både avskyr nazister och tycker om djur så jag måste utgå från att det är taget ur sitt sammanhang och att det handlar om att driva med extrema galna människor och sen framstår det på ett olustigt sätt, säger Karlsson.
Åkesson och många andra har gjort exakt samma resa, Sjöstedt är knappast unik. Det hela visar bara än en gång att Sverigedemokraterna snarare är en stylist för rasism och nationalism, än ett alternativ för mellanmjölksnationalister och socialkonservativa som SD själva påstår.
Vill även du hjälpa IRM växa och bekämpa rasism? Swisha eller sätt in en summa. Liten eller stor spelar ingen roll. Det är dags att ta sikte på valrörelsen 2018 och ge SD en rejäl match!
Bankgiro: 478-2470 (Swedbank)
Swish: 123 421 27 59