Vi vet inte om det är så att SDU:s reklamfilm som ligger på Youtube faktiskt är regisserad av samma person som gjort Comviqs legendariska reklam med den högljudda mannen i köket. Vi tycker i alla fall de påminner om varandra även om “laga mat med Gustaf och Malte” är betydligt mer meterosexuell. Här snackar vi moderna, snälltuffa myskillar som plockar Ernst Kirchsteiger-cred i parti och minut. Berättelsen vi får serverad är ungefär: Gustav Kasselstrand är en skön stekare som satsar på politik och kopplar av med matlagning “to die for”. Han möter upp med Malte för en riktig myskväll. Det känns lite konstigt att denna gourmand av rang inte har någon mozzarella till sina kycklingknyten, inte vet varför man sköljer av ris (”den frågan kan jag inte svara på” 07:40), inte hittar i sitt eget kök (”jag skulle behöva ett litermått liksom” 07:43) och får spisen att se ut som ett litet slagfält när han är klar. Men ok, det är väl inte så konstigt att det blir socialrealism snarare än professionellt kockande när en enkel ordförande för ett ungdomsförbund står vid spisen. Filmen innehåller självklart även lite ömsint konverserande kring den fosterlandskärlek som killarna i SDU håller så högt.

Malte: Du sa mig en gång att just där på nationaldagen så fick vi älska vårt land på riktigt.

Gustav: Absolut

Malte: Kan du utveckla det, hur var känslan där?

Gustav: Det man vill på nationaldagen det är ju att få känna att nu har vi verkligen en dag helt för oss själva, där vi vill fira vårt fosterland. Våra traditioner, vår kultur, vår historia. Och då vill det till att man gör något riktigt riktigt bra av det. Det vi gjorde i år att åka iväg, hyra en gård, grilla en helstekt gris, berätta sagor, annordna olika nordiska lekar, det är någonting som stärker även den kulturella identiteten som svensk.

Det är lite märkligt det där. Vissa tycker att enda gången man ”älskar sitt land på riktigt” är när man ”hyr en gård” och minns något som vi på IRM tror måste vara förfädernas resor till grisfesternas Gran Canaria (den första grisfesten ägde rum i januari 1961 i Santa Brígida, sju mil söder om Las Palmas om man ska tro Wikipedia), berättar ”sagor” (vilka?) och ”anordnar olika nordiska lekar” (oxdansen igen?). Självklart så är det toppen om allt detta får snubbarna i SDU att må bra och känna sig kulturellt stärkta. Lite tråkigt bara att Sverigedemokraterna inte har samma tolerans med andras kulturella mischmasch som med sitt eget. Var och en som går till botten med saken kan ju se att det är oerhört svårt att vara ”kulturellt korrekt”. Det verkar alltid smyga sig in en mångkulturell grisfest på ett hörn.

Oxdansen kommer vid 2.25